Detta var den sista låten de sjöng under sin konsert på Shea Stadium år 1965. Jag tror jag har kollat på alla klipp från denna konsert säkert minst 30 gånger vardera, och ändå får jag rysningar och sitter och ler flera minuter efter de sjungit färdigt.

Kolla bara på Paul när han snurrar och skrattar, på George och John som improviserar lite hur dom vill (Speciellt John på pianot) och ändå låter det bara helt perfekt